Underground

Idag hade jag min hemskaste, mest fruktansvärda träningsupplevelse i mitt liv: underground. Enligt beskrivningen verkade det vara precis min grej: fantasifulla redskap och högt tempo. Jag glömde bort den lilla detaljen att jag inte är så vältränad som jag en gång var. 

Min första varningssignal var människorna i salen: medelålder på 25 år, många killar, samtliga tjejer var så vältränade att musklerna syntes på ryggarna, och jag hörde några som pratade om Lidingöloppet. 

Sedan fick jag syn på redskapen: 15-kilos sandsäckar, meterhöga häckar, ringar som hängde så högt att jag inte kunde nå dem och tunga medicinbollar. Vid det här laget ville jag smyga ut ur salen, cykla hem och låtsas att jag aldrig var där. 

Tredje varningssignalen var den hurtiga, bestämda killen som höll i passet (som för övrigt lyssnar på exakt samma musik som jag gjorde för fem år sedan!!) och uppvärmingen, som innehöll övningar som på Friskis & Svettis ingår i den hårda delen av passet. Nu började jag känna mig som en stor, klumpig säl som hamnat på fel ställe. 

Jag fuskade på de flesta övningarna, som innehöll grodhopp med 20 kg på axlarna, pullups i ringar (som jag som sagt inte kunde nå) och handstående armhävningar. Jag nöjde mig med att hänga och dingla i ringarna när jag till slut hoppat och fått tag i ett par, gjorde armhävningar på knä och grodhoppade utan säcken. Trots detta var jag så trött och utmattad att jag knappt kunde andas efteråt. Jag hade svårt att få upp porten till huset och jag kunde inte få upp armarna över huvudet när jag skulle duscha.

Jag har aldrig varit med om något liknande i träningsväg! HIT på Friskis är en barnlek i jämförelse. Jag led och slet och svettades och hoppades att ledaren inte såg mig när jag pausade lite. 

Självklart ska jag dit nästa vecka igen!

Glad och peppad före passet, lyckligt ovetande om vad som komma skulle.

Nöjd, men något dämpad, efteråt, med en kopp O'boy i högsta hugg. I natt somnar jag gott!