På marken ligger löven och trädens grenar är kala. Ett ensamt löv i form av ett hjärta dinglar från en kvist och väntar på att få falla mot marken och inviga vintern. Kalla, råa dagar ligger framför oss och jag tar ett djupt andetag för att minnas denna höst, min första höst i Linköping.
Det där lät som en dikt, det var inte meningen. Årstider tenderar bara att ge mig många känslor, ofta motsägande och tunga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar