Starstruck

Inte trodde jag väl att det skulle ske igen - den där pirriga känslan av att se en kändis, som var så vanligt förekommande i tioårsåldern, när Daniel Radcliffe var mina drömmars kärlek. Men där var den igen, när jag minst anade det, en helt vanlig eftermiddag på jobbet.

De kom in (kändisarna alltså, som egentligen inte är så kända, vilket gör hela grejen så komisk), nynnade till vår musik, och vi kunde inte låta bli att fråga den där frågan, som ledde till att jag fattade vilka de var. Hjärtat tog ett litet skutt och jag kände att jag började rodna -något som inte sker alltför ofta annars.

Han (med stort H), delade en morotskaka med sin kollega och drack en cappuccino, om jag minns rätt. Eller var det kaffe med mjölk? Tolkning: han vill skydda sin vältonade kropp från isterisoleringen som hotar vid för stort intag av kakor, samt få lagom mycket kaffe för pengarna.

Sedan satt de där, alla fem, pratade lättsamt i säkert en timme, och verkade ha så trevligt att jag inte kunde annat än börja drömma om ett yrke som deras. "Han" drog vid flertalet tillfällen lättsamt fingrarna genom det långa håret och blottade de slanka musklerna som rörde sig under huden. Jag, fixerad? Näj!

Ett sms och ett telefonsamtal senare till en nyvaken vän beslutade jag mig för att inte smyga ut som stalker av värsta sorten och be om en autograf åt henne. Inte heller vågade jag leka paparazzi och ta ett smygfoto på Honom genom fönstret där han satt på uteserveringen och lapade D-vitamin i eftermiddagssolen. Jag nöjde mig helt enkelt med att spara minnet och känslan av att åter vara starstruck.

With a smile,

Matilda