Det låter klyschigt, men det känns som om det var igår jag började skolan. Jag minns känslan, hur jag med ett hårt grepp om mammas hand gick genom de stora barnens klassrum till mitt eget, och hur jag med gråten i halsen lät henne gå för att ensam tampas med dagens utmaningar.
Nu är jag 19 år och ska flytta hemifrån. Samma känsla slår mig igen. Jag vill inte släppa mammas hand. Jag vill hålla det där stadiga greppet, och veta att jag är trygg. Nu ska jag stå på egna ben, igen. Betala mina egna räkningar, byta mina egna proppar. Jag kan inte be henne döda spindeln i hörnet, utan måste själv göra valet: att döda, släppa ut eller försöka ignorera den åttabenta lilla varelsen.
Så här i nostalgins tider bjuder jag på några bilder på mig själv genom mina uppväxtsår.
Ett år gammal, glad som en solstråle
Tre år, gissa vem som var den stora idolen?
Fjorton år på familjesemester i New York
Femton år och konfirmation
Sexton år på bal med vänner
Nitton år och student
Nutid. Här är jag nu, med flyttkartonger fulla, redo att ta mig an nästa fas i livet. Jag trodde att IB var tufft. Men att plugga känns tryggt och säkert. Jag vet hur man gör det. Nu ska jag göra det plus en massa annat. Det ska ni som läser min blogg få vara med på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar